Jag tycker det är något sorgligt med den här situationen, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det kan vara. Mamman hade bara ett så allvarligt uttryck över hela ansiktet, medan hennes son med tålamod noll redan börjat slakta presentkalendern från LEGO. Av någon anledning tänker jag på ett olyckligt äktenskap, men det kanske bara är tankarna som sticker iväg..

 
 
Den här bilden på en äldre herre togs på tåget mellan Stockholm och Uppsala med min Nokia N95. Därav är bilden inte helt ok. N95 var revolutionerande när det begav sig, visst, men nu skulle nog dess kamera, 5 Megapixel or not, beskrivas bäst med ordet "SEG". Ändå kan jag inte upphöra att fascineras över tillgängligheten mobilen medför och hur diskret det går att vara med den. Min Canon hade garanterat förstört lugnet i kupén.

Just nu håller jag på en del med bilder från Nudity is not a Crime's spelning på LBS. Eller, tja, det är i princip färdigt. Snart.. Så jag tänkte ta tillfället i akt att ge ett smakprov. Det var verkligen ingen lätt uppgift att fotografera i blandningen dovt ljus och rörliga artister utan ett stativ, men jag hoppas i alla fall att det finns någon bild som är värd en free t-shirt.

Farfar är långt ifrån så mobil som han en gång var, och tja, han har inte kunnat (läs: fått) köra sen han var 96. Så i söndags gjorde vi en liten utflykt och tog en tur i hans gamla bil som min lillebror fått som renoveringsprojekt. Mycket uppskattat. Jag gillar att så lite kan göra någon så glad.

Jag tycker det är något väldigt speciellt med saker som folk bara lagt ifrån sig.

Jag har viljat bo i ett kollektiv sen evigheter tillbaka i tiden (Läs: sen jag var, sjutton år?) Ett bohem-liv bestående av kreativa människor som skapar och lever precis på gränsen för vad deras tillgångar tillåter. Det lär inte hända mig. Jag har det bra i min bostadsrätt och ekonomiska trygghet, och skulle förmodligen inte klara av att ha folk i min närhet hela tiden på grund av, tja, personal space är min grej.

Nu har det näst bästa hänt. Min vän Anton, den mest handlingskraftiga människan jag vet, gjorde nyligen slut med sin sambo, och istället för att gömma sig under täcket som vilken annan medelmåtta som helst, kom han och några vänner fram till att: "Nu är fan rätt tid att starta ett kollektiv."

Sagt och gjort, två veckor senare har han fixat fram det ultimata huset för ett kollektiv. Jag kan aldrig upphöra att fascineras över honom.

Det ska bli spännande att se vad det här kan leda till, det känns som att jag fått ett VIP-pass till ett levande dockhus, ett socialt experiment. Det här kan bli så bra att jag knappt vågar tänka på det.

Jag är inte riktigt säker på vilken tid på året det här var, men jag har för mig att det var tidigt i mars som vi inte hade något att göra igen på fotolektionen. Det blåste och var riktigt kallt ute, så jag och Anna bestämde oss för att gå ner och fotografera havet. Väl där säger hon:

- Ska jag ta av mig till underkläder?
- Öhhm, tja, fast det är ju fan svinkallt här ute.. (En passande beskrivning..)
- Jaja, allt för konsten, haha.

Vips hade hon bara bikini på sig. Ibland önskar jag att Sverige kunde bestå av lite mer "Allt för konsten"-människor.

Väntar aldrig för länge. Döm av min förvåning när jag går upp i trapphuset och ser två smått irriterade leveransbud, med ett paket i en väldigt intressant storlek. Ren tur att dom inte hunnit sticka därifrån. Jag hade förväntat mig att den skulle vara här den 7 juni för det var den beräknade tiden på hemsidan. Min gissning är att jag skrev postnumret istället för riktnumret där frakttiden beräknades.

 
Jag är så sjukt uppe i varv nu att det är helt otroligt. Om jag bara blir hälften så glad när jag får mitt första barn så är det gott nog. Apple kan verkligen sin sak när det gäller datorer och service. Till och med uppackningen av deras varor känns lyxig och perfekt. Det är sällan som materialisten i mig väcks till liv, men i tillfällen som de här gör han ett undantag.

Today is a good day. Tomorrow will be even better.