Jag är en människa som drar sig för mycket. Det kan ta ett bra tag innan jag vågar att ge mig på något nytt. Förmodligen är det för att jag inte vill bli besviken, att saken i fråga inte lever upp till mina förväntningar.
Så jag brukar låte det vara..
Vänta och åter vänta.
Tills den dag då jag är helt utan krav. Kom vad som komma skall, jag blir inte förvånad eller besviken av någonting längre.
Det kanske låter konstigt, men det är en fantastisk känsla. Som en upptäcksfärd utan krav och frustrationer, när jag tar mig an det som jag låtit vänta.
Just nu är det Aperture som stått först i kön länge nog. Nu har jag dammat av och provat det; och jag börjar tro att jag är lite kär.

Jag ville bara säga det. All den här väntan har definitivt varit värd det. När man dödat alla förväntningar ser man saker för vad de är.

Min mentala semester är snart över. Det är dags att börja förbereda sig för åtminstone fem månader av dagliga bilder. Jag får se om det ska bli mer än ett årligt projekt. Om det skulle bli det så kommer det ske ändringar på upplägget, definitivt.

Mer text är något som står på agendan för den andra halvan. Både för bild- och allmäna inlägg. Ibland kan en bild tala för sig själv, men oftast behövs det någon form av text för att exempelvis få fram rätt stämning. Samtidigt vill jag inte lägga ord i mun på den som ser mina bilder, så det är svårt. "Duh, det här är vad jag menar med min bild."-text är inte min kopp.

Jag har känt att det vore kul att beskriva lite mer om projekt och tankar som jag har för mig. Hittils har det varit dåligt med den varan, men om jag får som jag vill och har lite tid över så ska jag se till att göra det..

Nehepp.. Dags att duscha och åka till jobbet som än så länge drar in den riktiga brödfödan.

Ni kanske undrar vad det är jag gör på min semester. Sitter jag bara och njuter i en solstol med en margarita i hand på någon sandig beach. (läs:strand, jag ville bara inte att det skulle rimma.) Ligger jag på soffdivánen och spelar igenom alla zelda-spel jag har? Ibland önskar jag att det vore så väl. Just nu, mellan allt vanligt arbete, har jag försökt gå tillbaka till det enkla i fotografin.
Att ta upp kameran, komponera ett motiv i sökaren och trycka av en bild är kärnan i fotografi, allt upptill är mer eller mindre onödigt och omständigt. Därför har jag köpt hem lite simpla kameror att leka med. Och än så länge kan jag bara säga att jag älskar dem. Det är så sjukt kul att slippa bry sig om bländare och slutartider för ett ögonblick. Snap snap snap! Jag tar bilder på löpande band och jag har aldrig haft så roligt. Det är så skönt att slippa tänka, bara göra.

Jag skulle vilja rekommendera alla att prova på att testa Lomografi, som det kallas. Köp en kamera för 100 spänn på tradera och lite film, gå ut, ta bilder och njut.

Den här juli-semestern kan ha varit det bästa jag gett mig själv på länge.Just nu känns det som om alla spänningar släppt. Inga måsten. Inga bilder som måste läggas upp var eviga dag. Ingen ångest över att jag borde lägga upp mer text om fotografi och kreativitet. Jobba, vara ledig, bada, vänner, fota utan någon annan anledning än för nöjes skull. Framför allt, hinner jag med att låta tankarna flyga fritt, som de aldrig riktigt kan göra när hjärnan är tyngd av en massa måsten.

För tillfället är jag i en liten mysig bubbla och har inga tankar på att komma ut. Planer går runt på att ändra bloggandet till mer beskrivningar av projekt, utan bilder varje dag. Tankar och bilder i en salig röra till skillnad hur det har sett ut idag, där min fokus har hamnat på att pumpa ut den dagliga bilden. Det jag har känt är hur det blivit ett krav som sugit musten ur det som är så roligt med fotografi.

Nu ska jag dock inte ta ut segern i förskott. Än är augusti långt bort i fjärran, och innan dess ska jag fortsätta njuta av min mentala ledighet.