Det här, är ansiktet på den bästa sagoillustratören (och författaren) jag vet.
Pettson och findus var de bästa och mest lästa böckerna hemma hos mig när jag var liten. Möjligtvis med undantag av Agaton Öman och Hattjakten, som nu när jag googlat dem också är gjorda av Sven Nordqvist.

Jag älskade de här böckerna, på riktigt. Kombinationen av de galna illustrationerna med de välberättade historierna är, nu när jag blickar tillbaka, geniala. Man visste dessutom aldrig vad man skulle upptäcka för nya saker varje gång någon av böckerna slogs upp. Plottriga verktygsbodar med en massa prylar och detaljer dignandes överallt. Mucklor som håller på med en massa konstiga saker vid sidan av. I just love it all.. Det känns som om de här böckerna har format en del av den jag är idag.

När jag får barn råder det inget tvivel om vilka sagor jag ska läsa för dem.

(Clarification: None of the pictures in this particular contribution does belong to me, but to the artist who made them.(Obviously.))

Jag kan vara en väldigt lat person ibland. För det mesta när jag håller på med ett projekt vill jag få det att bli så bra som möjligt i de flesta fall. Det får ta den tid det tar.

Men ibland är jag bara lat, eller allmänt slö i huvudet. Som när det ska samlas in en hel månad av bilder, och det ska hittas något av minst hyffsad kvalité. Då är det lätt att det slinker igenom något som skulle kunna bli mycket bättre med lite mer eftertanke. En sån grej är bilden "Memorial Lane." som är i inlägget nedanför detta.

Jag tyckte att motivet var fint, simpelt, bra. Den bilden ska med, och sen tänkte jag inte mer på det.

Tills idag då jag såg den på bloggen. Bloggplatsen misshandlar uppladdade bilder, det gör de flesta sajter på internet, och det kan jag leva med. Fast när jag såg den här skamliga bilden tänkte jag: "Jaha, Herr Emil, där sänkte du genomsnittet på dina bilder."

Gör om, gör rätt. Nu har jag ändrat lite med kompositionen och kontrasten, och är redo att presentera version 2.0, som jag kan leva med att titta på åtminstone. Jag hoppas att ni ser skillnaden.

De hårt budgeterade arkitekterna i Uppsala trodde nog inte att det skulle märkas att det saknades fyra kanoner efter att de uppfört det här mästerverket. Det jag inte förstår är om de gjorde det för att det skulle se snyggt och lite fräsigt ut, om de var fattiga på riktigt, eller om Gustav Vasa (I believe..) skulle bli den förste mannen på månen.

Jag vill att det ska hända saker..

Det finns nackdelar med att bo i en liten stad vid kusten. Varberg är en typisk turiststad som sprudlar av liv under sommaren, men som med de mörka månaderna från och med november till och med februari är ett relativt dött ställe att bedriva sin tillvaro. Folket här blir som sniglar, kryper in i sina skal i väntan på bättre tider.

Stuck on hold, så att säga.

Jag vill att det ska hända något här. För Varberg behöver inte vara så här dött egentligen. Visst kan det vara kul att vara på hemmafester ibland, visst är det kul att sitta på facebook hela dagarna, men någon måtta får det fan vara.

Det är ju inte som att det inte händer något hela tiden heller. Jag har ingen förståelse för att folk i regel är så lata att de inte orkar ut på aktiviteter. (förutom de där jävla gymen...) Hur kan hela det här landets föreningsverksamhet vara på stadig nedgång. Ibland känns det som att folk har tappat tron på förändring. Visst är Varberg en liten stad och här händer inte lika mycket som i New York, men istället för att sucka och flytta in till storstaden kan man försöka göra lite förändring. Så tänker jag i alla fall. Låt gå för att Varberg är dött, men det ligger som ansvar för oss invånare att göra något åt det.

Jag tycker ju själv att det skulle vara kul att fixa och dona med någon fotoworkshop. Det kan inte vara så jävla svårt. Varbergs Fotoklubb har ett fullt fungerande mörkrum som man kan använda för trehundra spänn. Det  räcker att googla, så hittar man möjligheter.

Så sitt inte bara inne och gnäll, ta de chanser som ligger och väntar utanför dörren.

Lets fight all the gloom away!

 
Under omständigheterna med dåligt ljus samt för att bara kosta dem 1000 kr (före skatt. Sensmoral: Löneförhandla alltid före.) så skulle jag i alla fall vilja ge de här bilderna godkänt. Vad tycker ni?

Jag fick en fråga om jag inte kunde fotografera ett band från Göteborg i början av November 2010. Bottlecap kallade de sig och de ville ha lite promotionbilder för en turnébokning i tyskland.
Det hela kändes lite nervöst till en början, men efter lite research på vad de ville ha för sorts bilder började jag bli mer och mer säker på att jag hade vad som krävdes. Själva sessionen i sig tog plats ute i Varberg under tre timmar på eftermiddagen. (Jag har ju ett vanligt jobb vid sidan av och de ville få gjort det så fort som möjligt, så därför blev det lite tidspressat.)

Trots bristen på tid tycker jag att det faktiskt gick riktigt bra ändå, och vissa bilder blev riktigt riktigt bra.

För några dagar sedan lade jag in en bild vid namn Waterfall. Jag fick en kommentar om att den var lite plottrig, och visst det är den, men jag svarade att jag inte hade någon bättre på lager.
Lögn och förbannad dikt säger jag nu, för en helg i Malmö utan internet fick mig att rota fram den här:

Vet inte vad ni tycker, men den här bilden är snäppet bättre enligt mig. Att ett steg åt ett annat håll kan göra sån skillnad bevisar att det måste finnas lite skicklighet inblandat när man fotograferar. Måste haft en dålig dag när jag valde ut den förra bilden.

 
Jag vet inte varför, men kanske är det något urmänskligt känsla att vandra omkring i skog och mark, känna den där mustiga lukten av förmultnande växtlighet som blandar sig med den rena luften. Det är speciellt.