Ibland kommer jag på mig själv med att vara i situationer där jag borde fotografera, men inte ens har kameran i handen. Som när David och Anton kom på besök och David The Artist hade med sig sin Fender och miniförstärkare som han spelade med på min balkong. Tur för mig var kameran bara på någon meters avstånd den här gången.

 
Kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle ha med, så jag tog båda. Den här känns på något sätt mer psykotisk.

  
  
Den här bilden togs när jag och Anton var på väg för att grilla med David the musiker ute i skogen. Vi stannade till för att se ut över de fina fälten i Blixtorp som gjorde sig riktigt bra i solnedgången. "Så här skulle man bo." sa vi och nickade instämmande åt vår egen slutsats.

Jag vill ut till landet igen. Det lär nog dröja några år, men till slut ska jag bo i ett hus, alldeles lagom avskilt från närmsta granne. Helst vid en sjö, fast det klart, ingen har ju dött av att behöva cykla.

En av mina bilder jag tog för bandet Bottlecap har tydligen suttit postade över hela Göteborgs stad under vintern, något jag missat eftersom jag aldrig rör mig i de krokarna av världen vanligtvis. Jag tycker det är väldigt roligt, inte bara på grund av det faktum att min bild är ute på stadens gator, utan för att jag fick reda på det av en vän som i sin tur fick veta det av sin kompis som sett affischerna. Det betyder en hel del när bilderna blir igenkända. Speciellt eftersom Bottlecap glömt att skriva namnet på fotografen.

 
Jag hade egentligen inte tänkt ha med den här bilden alls. Den hade hamnat i periferin - eftersom det fanns andra bilder i den här sessionen med David som var mer direkt tilltalande - men så plötsligt när jag bara bläddrade runt bland lite bilder på måfå, dök den upp.
Efter ett tag tittade jag på den igen, och igen, och igen. Det fanns något som tilltalade mig i den saftiga rörelseoskärpan. Halsduken, Davids blick, allt gav en skön känsla av rörelse och kraft.
Måhända är det inte den bästa bilden jag tagit, men väl värd att få vara med i bloggen.

 
I februari var jag och David, en vän till mig, ute för att ta lite promotion-bilder till hans artistprojekt Tune In. Förutom det faktum att mina fingrar höll på att frysa fast i kamerahuset på grund av kylan i det här landet så tycker jag att det gick bra. Det gjordes några riktiga pärlor som det vore synd att låta ruttna i hörnet av en gammal hårddisk. De kommer att dyka upp lite titt som tätt nu under någon veckas gång.

 
En utsikt över Devons vackra landskap. Hit skulle jag med lätthet kunna tänka mig att flytta just för utsikten.. Och vädret..

Jag har under ett tag viljat åka till Varbergs lokstallar för att se om det fanns någon som helst potential till bra bilder just där. Så för några dagar sedan begav jag mig då dit, en tidig morgon - Notera att det kan ha varit eftermiddag för vanliga människor.. - luften var fuktig av dimman som tidigare svept in staden, och som nu höll på att lätta.

Det är något speciellt med blöt väderlek, förutom det faktum att bilderna tenderar att bli snyggare och mer mustiga i färgerna. Det är något med dofterna.. Vått tegel, mylla, komposterande löv.. Ahh. Hade den lukten funnits på flaska hade jag köpt den.

Något annat jag blir sjukligt fascinerad av är förfall av alla de slag, men främst förfallna byggnader. De får stå tills dess att de är bortom all räddning. Det är intressant att se hur naturen med tiden nöter ner allt till ingenting. Tack naturen, tack lata människor.. Jag skulle aldrig tycka att de här byggnaderna var intressanta om inte de var i just det här skicket som de är idag. Bohemiska och farliga, för man vet aldrig riktigt var man har dem. De kan rasa samman när som helst.

Jag ser fram emot att fotografera här på riktigt och snart. Tills vidare får ni hålla till godo med de här mobilbilderna.