Det är förmodligen bara jag som tycker snäckor är coola djur.

 
Jag är et stort fan av växter, speciellt lövträd, speciellt när de växer tätt inpå varandra och bildar en skog. Den söta doften av förmultnande löv. Bäst gillar jag träd som tycks rota sig där det borde vara omöjligt att växa, men som mot alla odds gjort det ändå. Skogens maskrosbarn.

Häromdagen var jag ju som sagt ute på en prommenad och tog lite bilder. Även fast jag tycker det är lite klyschigt att ta bilder på skog, så vägs det upp av hur mycket jag gillar stigar. Den lilla dungen som kallas brunnsbersskogen är full av och bör upplevas via dem.

För mig har det alltid varit viktigt att låta mina bilder tala för sig själva. Jag vill inte lägga ord i mun på folk och säga hur de ska tycka och tänka, eftersom det finns nog med sondmatning av ideer och värderingar i dagens medier. Samtidigt känns det tomt på bloggen när jag inte skriver så mycket. Jag gillar en och annan text att läsa ibland och den här bloggen är som en öken vad gäller det. Jag ska hädanefter skriva några rader under varje bild. Lite om vad jag tänkte om den när den togs, eller en hint mot den feeling som jag vill att du som läsare ska känna när du ser den. Om det inte är helt uppenbart, eller jag själv inte vet vad jag ska säga. Det händer ibland.

Det är svårt att ta bilder med leksakskameror, eller så beror det helt enkelt på att jag inte har samma känsla för film som jag brukade. Mycket av det jag tog under sommaren blev aningen underexponerat och funkar inte riktigt att lägga upp på bloggen. Nedan följer lite bilder som jag tycker lyckades någorlunda åtminstone.

När jag vaknade i morse [Läs: klockan 13:00] såg jag att gråa lilla Sverige inte hade ändrat sig sen jag somnade på morgonen [Den riktiga..]
Vanliga vardagsrutinen: Drack kaffe, åt frukost, kollade efter nya podcasts, såg på några lektioner från min kurs i visuell kommunikation som jag börjat på distans för att ha något att göra på jobbet. [Borde nämnt det, men som sagt, jag har inte så lätt för att hitta tid.] Efter detta var jag så pepp på att möta världen med min kamera att jag höll på att gå sönder.

Tog kameran i hand, satte på mig min vindtätaste sommarjacka och gick ut på en två timmar lång prommenad. Det kanske inte låter så mycket, men för någon som avskyr att gå så mycket som jag gör - Tråkigt är vad det är. - så var det mycket givande. Jag försökte hitta lite udda stigar och vrår i Varberg. Hamnade till slut vid lokstallarna innan regnet började ösa ner på mig ordentligt. Hann ta en sväng förbi den gamla 1890-talshuset vid magasinsgatan som kommer rivas inom en allt för snar framtid. Jag tycker det är sorgligt att se gamla hus rivas. Hade det varit så att de byggt ett nytt hus med en säregen varbergskaraktär så hade det kanske varit okej. Saker lever, saker dör. Men jag är till 95% säker på att de kommer bygga något riktigt fult "modernt" äckelbygge. Flertalet rivna gamla hus i den här staden har ersatts med just det, så varför skulle det här bygget förvåna.

Fick nog av allt; kommunen, staden, vädret och gick hem. Jag hade i alla fall fått ihop några bra bilder.

Även fast den här bilden är en aning mörk så gillar jag att bilden består av tre tydliga lager av äng, berg och himmel. Och att de strån som är i förgrunden ser ut att ha växt sig genom det mörka och upp till himmelen.