Det här är ett säkert tecken på att våren är på väg. Böndernas och måsarnas livscykler klår vilka knoppande tussilagos och vitsippsbackar som helst.

Togs vid något tillfälle i Plymouth. Hade glömt bort den fram tills nu, och från början hade jag ingen aning om vad jag skulle göra av den, men det blev rätt bra.

Anna var den storm i glaset jag trodde mig behöva.

Här följer diverse utsvävningar om min tid från högstadiet och tidiga gymnasiet. Bear with me on this one...

Vid sexton års ålder börjar en ny tid, speciell för en landsortsgrabb som gått på en skola med 200 elever var steget till gymnasiet på Peder Skrivares med sina 2000 ett stort kliv. Det var dags att hitta en ny identitet, eller snarare, hitta en egen, (Även fast det inte är förrän idag som jag börjar få ordning på mina värderingar.. Typ..)

Vem var jag i grundskolan? Jag vet inte. Jag såg nog mest mig själv som killen som var Antons kompis, killen som skötte sitt, hade över medel i betyg, respekt för lärarna osv osv. Jag har ett vagt minne av att min sarkastiska sida hade börjat väckas vid den här tiden, men i övrigt var jag en lerklump som inte formats till något särskilt än.

Så där var min startpunkt i det nya livet. Min klass bestod av en jävlig massa barn från en större grundskola utanför stan där många kände varandra sen tidigare. Gapiga och jävliga var nog en av mina första tankar om dem, så jag satte mig jämte "nördarna".

Mitt minne är en smula luddigt här, men jag vet att Anton spelade death metal, kanske var han redan ihop med Linneas kompis, ett eller två skäl, men jag var emellanåt och kollade på spelningarna som hölls i diverse industrilokaler. Så kom jag i kontakt med Emokulturen, och säga vad man vill om den, men den bestod 2005-2006 av outcasts som inte hörde hemma någonstans. Fula, dumma, alternativa med fuckyou-attityd och neonblå stora slingor i sotsvart hår, alla var välkomna, och jag uppskattade det kommer jag ihåg. Även fast jag varken tyckte om musik, skar mig i armarna, radade upp mig som korpar på kyrkomuren varje fredag eller rökte black devil, så hörde jag mer hemma där än någon annanstans.

Innan man kom in på krogen i Varberg, innan den "ljuva" siffran arton som man suktade så efter, så fanns det ett nöje som de flesta ungdomar brukade roa sig med ute. Det gick ut på att patrullera en sträcka mellan torggrillen och societetsparken och hälsade på folk tills det var dags att vara hemma igen vid typ tolvslaget. Tänk er en pilgrimsvandring, ungefär så var det. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. När jag och linnea var ute, med en påse cider och tysklands-öl, var det det här vi höll på med. Såvida det inte var nåt disko i sparbankshallen, och det var det sällan. Jag hatar verkligen att kallprata, vilket jag gjorde redan då. Istället gick jag in i autopilot, något som vi killar tydligen är bra på (Inga könsfördomar här inte, nä..) och tog mig igenom helg efter helg mer zombie än människa.

När ett förhållande blir till vardag kom tider då jag ifrågasatte allt. Var det värt det? Var det verkligen det här jag ville ha? Visst var Linnea en trygghet och jag visste att hon aldrig skulle lämna mig. Visst hände det en hel del spännande runt omkring oss, men det var inte så mycket hennes förtjänst.

Det var då hon dök upp i mitt liv, Anna. En indiepop-brud, som verkade leva ett så mycket farligare liv än den trygga bubbla hade att erbjuda. Jag hängde en del med Jakob (en barndomsvän från grundskolan.) och hans vänner från natur, där hon var medlem. Jag vet inte vad det var som gjorde att hon drogs till mig, men jag vet att vi satt och pratade om en tjej hon kände som hade vart med om en tågolycka och avlidit. Jag har alltid haft lite svårt att veta vad folk har för åsikter om mig. (Först nu har jag börjat fråga dem.)
Efter julspexet inledde jag min första, enda och kortaste affär jag någonsin haft. Det här kan vara en av de saker jag är minst stolt över i livet. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det var något som gjort mig till den jag är idag.

Ha aldrig en affär med någon, för jag lovar, förr eller senare raseras hela din värld, och om du inte är en sociopat så kommer ångesten grabba tag om din hals för alltid, alltid. Det var vad som hände med mig, och ingen påhittad kärlek eller kåthet i världen är värt det. (Vi hade dock aldrig sex med varandra, jag och Anna. Det hela varade bara några veckor, och slutade i ett brustet hjärta.)

Det är antagligen inte så många som associerar nyslagna majsfält med slagfält, men jag är en av dem i alla fall.

 
Jag känner att jag är inne i ett väldigt pretentiöst sinnestillstånd, så jag ska avstå från att jämföra det mänskliga livet med lokomotiv och järnvägsspår. Det lämnar jag åt er.