Jag har viljat bo i ett kollektiv sen evigheter tillbaka i tiden (Läs: sen jag var, sjutton år?) Ett bohem-liv bestående av kreativa människor som skapar och lever precis på gränsen för vad deras tillgångar tillåter. Det lär inte hända mig. Jag har det bra i min bostadsrätt och ekonomiska trygghet, och skulle förmodligen inte klara av att ha folk i min närhet hela tiden på grund av, tja, personal space är min grej.

Nu har det näst bästa hänt. Min vän Anton, den mest handlingskraftiga människan jag vet, gjorde nyligen slut med sin sambo, och istället för att gömma sig under täcket som vilken annan medelmåtta som helst, kom han och några vänner fram till att: "Nu är fan rätt tid att starta ett kollektiv."

Sagt och gjort, två veckor senare har han fixat fram det ultimata huset för ett kollektiv. Jag kan aldrig upphöra att fascineras över honom.

Det ska bli spännande att se vad det här kan leda till, det känns som att jag fått ett VIP-pass till ett levande dockhus, ett socialt experiment. Det här kan bli så bra att jag knappt vågar tänka på det.

 

Emil

5 juni 2011 11:42

Men vad fint! Då kan ju du känna på hur det känns - och om det funkar, att du får tillräckligt med utrymme, så kan ju du också starta ett kollektiv ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var längesen sist. Ska jag vara ärlig så har jag lite tappat suget för bloggandet, men jag antar att det inte är så mycket att göra åt. Förmodligen är det för att jag inte har några känslor kvar för den här bloggportalen längre, så det blir att j...

    Här är det som skulle vara min tävlingsbild. Jag tycker ju verkligen att blombilder kan vara något av det tråkigaste som finns. Samtidigt hade jag länge tyckt att det här med fotogram är väldigt coolt och lite unikt samtidigt i samband med a...

Jag nämnde att det är allmän trivsel i att ha en liten fototävling på jobbet, nu vill jag ta tillbaka det igen. Hade det varit så att alla fick vara med och leka i sandlådan så vore det en trevlig liten tillställning. Tydligen är det inte så som jag ...

Jag ligger på latsidan vad det gäller deadlines, vilket allt som oftast inte är till min fördel. Vissa säger att de jobbar bäst under hets och stress, och fast det låter en smula klyschigt så får jag nog räkna mig till en av dem, om de nu existerar. ...