Just nu finns "Annie Liebovitz - Life through a lens" ute på SVT-play. Jag har inte hunnit se den än, men en dokumentär om en av vår tids största, åtminstone kändaste fotograf, har inte så lätt att slå fel. Kan bli intressant.

Finns fram till den 7:e november.

Nu ska jag sova, god morgon.

Jag är helt fascinerad av en av mina leksakskameror som jag har tillgång till. Den upphör aldrig att förvåna, med tanke på att det är svårt att inte få underexponerade bilder. Jag ska presentera den för er någon gång. Den är värd det..

På senaste har jag tyckt att bilderna har talat för sig själva, eller så är det bara "Har du inget vettigt att säga, håll käften." som gällt. Det är i alla fall skönt att det är början på en ny vecka.

Sitter och tar en pause innan det är dags att göra sig iordning inför guldbrölloppsfirande, så jag har satt mig ner för att titta på SVT's "Tack för musiken", sista avsnittet, med Lars Winnerbäck.
Jag är ett stort fan av Winnerbäck, stort fan, det kan mycket väl vara så att han är den första artist som jag lyssnat på och gjort mig lite intresserad av musik. Innan dess fattade jag aldrig grejen, och jag fattar den fortfarande inte om jag ska vara ärlig.

Beatles? Beach boys? Meh... Och det är inte alltid lätt att hålla den åsikten bland en massa musiknördsvänner som avskyr Lasse.

Så, det är trevligt att få höra en intervju med honom, för han håller ju inte på med mycket sånt, intervjuer. Jag har faktiskt vart orolig för att han skulle vara lite dum i huvudet och inte ha något att säga, men så är inte fallet, som tur är.

Jag ska göra en bland-CD med honom just nu bara för det.

Jag vet inte vad det är som flugit i mig, men sen början av oktober  har jag känt mig hängig och omotiverad. Jag vet inte vad det beror på, men jag vet att det är störande as all hell.. Det blir ju ingenting gjort och det stör mig av den lätta anledningen att jag tagit veckan ledigt just för att få saker gjorda.

Varför? Varför säger kroppen ifrån just nu att den inte orkar med någonting? Att den vill lägga sig i koma. Bara ligga på soffan, kolla på Cinemassacres Monster Madness och gamla svartvita filmer från Hitchcock till Ed Wood. (Filmtips: Psycho och Rear Window är ett par riktigt bra filmer som har åldrats väl, riktigt spännande..)

Visst, jag har inget emot att lata mig emellanåt, men att min hjärna strävar efter att åstakomma något - vilket menas, at this point: Vad som helst! - medan kroppen säger "Näee, vill inte, känner inte för det..." har gjort mig både frustrerad och en smula deprimerad.

Så, jag har släppt alla förväntningar och måsten tills vidare. Det brukar vara det enda sättet att komma på fötter igen. Ta saker i min egen takt, vilket jag alltid behövt. Det brukar bara skita sig om jag sitter och försöker tvinga ut något. Det blir Detox med pepp-musik och glada affirmationer för mig under den här helgen.

I'll be back.

Som ni kanske sett har jag bytt profilbild till den här, inte riktigt lika cliché som den förra, fast kanske en smula pretentiös, vad vet jag.

Dimma kan vara bland det bästa som finns i den fotografiska världen. Dimma ger en helt ny mystik åt allt. Att gå på stan blir som en helt ny upplevelse, för alla människor blir bara siluetter, när de passerat den lilla sfär av klar luft man har omkring sig. Alla hus, alla träd och alla skyltar är bara utsuddade former. Varje gatlykta är en ö av synliga saker som blir viktiga just på grund av att de blir belysta. Dimma gör att i alla fall jag ser världen som något nytt och värt att upptäcka. Min egen lilla playground.

Det är tredje natten nu som dimman ligger tjock över varbergs gator. Fram tills inatt har jag förbannat mig själv över extrapassen som jag valt att jobba på Ringhals, där jag inte ens får ta med en kamera. Jag trodde aldrig vädret skulle hålla i sig så här länge.
Nu under natten ska jag ut på en liten upptäcksfärd med kamera och stativ har jag tänkt. Jag hoppas på mystik..