Linnéa var min första riktiga flickvän.

Jag hoppas att ni varit med om den. Den riktiga kärleken till någon. En sån där som bara en blåögt tonåring kan framkalla i huvudet. Livet är som en rosa liten molntuss. Min första epok med Linnea var en trygg tid. Jag bodde ute på landet, gick i grundskola, cyklade in till utkanten av stan där hon bodde. Hela mitt liv var en trygg liten bubbla. Första fyllan var fortfarande två år bort (Lite innan jag var sexton, för att vara exakt. Fick öknamnet "slatten" av min kompis skånska vänner.. En rättvis dom.) och det närmsta jag kommit knark var en bild i lektionerna om alkohol, narkotika och tobak. Nöjen bestod i att paddla i varsin gummibåt ner för himleån på sommarlovet, spela in konstiga filmer som man suttit och planerat på "Eget Arbete"-lektionerna, cykla in till stan (a.k.a Varberg, men vem fan sa det?) och varva Super Mario Bros 3 eller annat valfritt spel till Nintendo.

Bilderna måste vara tagna tidigast 2006, så vitt jag vet. Det var då jag började min fotokurs och Linnéa blev mitt favoritmotiv. Hela den här perioden var väldigt mycket tofflande runt henne ändå, nu när backspegeln är framme. Tar jag ett steg och ser tillbaka så ser jag hur mycket jag höll på att försaka. (No rhyme intended..) Jag har fortfarande en tendens att bli besatt, men jag börjar bli bättre på låta bli. Satan vad det är svårt.

Det här var tiden då allt fortfarande var lätt.

Som jag skrev har jag suttit lite vid mina gamla negativ, fixat och donat. Man försöker hitta bilder som hör ihop. Hitta nån mening i kaoset. Bla bla bla.

Jag och Anton har pratat mycket om epoker i livet. Det hela började nog med att vi pratade om ett avsnitt av filip och fredriks podcast. Där sitter de och pratar om en epok i - jag tror det var David Bowies - liv, då han låste in sig i en lägenhet och bara åt snickers och drack sitt eget urin.

Nu behöver ju inte varje epok vara lika spektakulär som Mr. Bowie's, men jag tror att ju fler epoker man kan se tillbaka på när man nästan levt livet ut, ju nöjdare kommer man vara. Livet kommer kännas mindre bortkastat

Det är dock inte helt enkelt att se sina epoker, det är rent ut sagt lättare att glömma av dem. Man behöver något att knyta an till för att komma ihåg hur livet var. När jag kollat över mina negativ har jag hittat en knytpunkt.

Tjejer..

Jag ska se om jag kan förklara mig lite närmare under dagarna innan nyår.
(Tillbakablick: Det blev ju tydligen inte så, men jag kan inte råda över det som händer i verkliga livet.)

"Tänk på det som var och det som kommer, men lev i nuet och ta de chanser som dyker upp och som du känner dig redo för."

..Är nog den kontenta som jag fått ut av den här kvällen med anton* oc*(2) David. Jag tycker om att vi kan lära oss av varandras åsikter. Ta några steg tillbaka och se realistiskt på sig själv.

Nu ska jag sova. God natt..

*PS. Jag är tydligen inte lika kritisk rättstavningsmaskin när jag har någon promille i blodet. Här kommer ett förtydligande:
*Anton
*(2)och

Har inte haft några bra idéer på sistone, och jag är fruktansvärt trött på det blöta äckelvädret utomhus. För att underhålla mig har jag gått igenom och scannat in varenda negativ jag har.

Det är förvånande hur många fotografier och minnen jag glömt bort. Tur att kameran kan påminna mig om det viktiga.

En av mina vänner, Viktoria, hade dragit ihop en liten konsert i PS aula, för att samla ihop pengar till utsatta kvinnor i Uganda. Fick inte så många snygga bilder från själva konserten eftersom jag alltid glömmer mitt stativ och folk sitter och stampar takten i golvet, vilket gör bilderna suddiga. Tog dock två bilder utanför som jag är rätt nöjd med.

Innan konserten började så var det fullt av folk utanför. Alla minglade omkring och det var allmänt trevlig stämning. Den lille killen halvsovande på sin pappas axel såg doch inte lika pepp ut.

Den andra tog jag i pausen. En bild på Viktorias brorsdotter My (Den lilla saken.) och Frida.

Igår satt jag och sållade ut bilder igen, på grund av det som framgår i nedanstående inlägg. Gjorde mig själv en tjänst genom detta. Istället för ca 60 bilder som jag var nöjd med hittade jag 88.

Sen tänkte jag att det nog är bäst att prata lite med tjejen som gav mig erbjudandet, för att se hur mycket yta jag hade att jobba med.

Då började allting luta en aning. Tydligen hade biblioteket, eller vem det nu är som är ansvarig för öppningen, sagt att de bara ville ha "Verk" från estetprogrammet på Peder Skrivares Skola. Vilket innebär att jag har halkat tillbaka på noll.

Med tanke på att det förmodligen bara är max två av trettio estetare som går in helhjärtat med sitt arbete, så känns det ju en smula för jävligt att bli bortprioriterad av några osnutna småbarn som ska göra fula saker i papier mache på en månad. Förmodligen bara för att de är billiga och för att det är så jävla fancy kommuner emellan att kunna säga att de satsar på ungdomar. (A.k.a Enkelspårig idioti.)

Men jag tänker inte ge upp för det.

Jag ska höra av mig till kommunen imorn, ta reda på vem som är ansvarig och se om de inte kan bjuda på lite av sina feta lokaler till mig.

To be continued.

Jag har upptäckt att Apperture har spelat spel med mig. Tydligen kan man inte bara dra ut den färdiga bilden ur programmet och in i valfri mapp, inte om man vill ha bilder som är större än 2,2 Megapixel i alla fall. Exporterar man bilden till mappen, fine, ingen komprimering, 10 till 8 Megapixel.

Hur kan det vara så? Borde inte programmet ha vett på att åtminstone säga något i stil med:

"Hey, slöfock, visst kan du bara dra bilderna från programmet till valfri mapp. Visst gör det, I don't care. Men bara så du vet, jag tänker förminska bilden med upp till fyra femtedelar, fortfarande sugen?"

Agree    Decline

Jag kanske gör något fel, det kanske finns ett enklare sätt.. Tur i alla fall att jag kom på det innan den 13:e. Det hade sett för jävligt ut att förstora bilder med bara 2,2 Megapixel till ens 40x60 cm.

Som jag säkert nämnt och ni märkt kan jag bli väldigt lat och orkeslös emellanåt. Det är lättare att ge upp än att slutföra ibland, speciellt när man som jag, har dålig diciplin. Så kom det sig att jag ändå fått ett utställningsjobb på biblioteket i Varberg den 14 Januari, när det ska slå upp portarna igen efter en ombyggnation.
Försökte hitta tidningsartikeln om det på Hallands Dumheters hemsida för att se hur stor yta det var som skulle gå till konst och kultur. 5 minuters letande lades ner, men åt helvete heller att det gick att få tag på. Tror att det var ca 4000 kvadratmeter i alla fall.

Så nu har jag en deadline. Den 13 ska allt vara färdigt för upphängning. Jag har inte ens ett tema, så jag får väl satsa på något brett eller konstigt så att jag kan klämma in vilka bilder jag vill. "Liv och död i Varberg." kanske? Meh, jag får se. I grundskolan gjorde jag alltid titeln efter verket. På så vis satte den inte käppar i hjulet för mig.

Det kan bli tight, men jag ska klara det.

Återkommer med mer info allt eftersom.