Linnéa var min första riktiga flickvän.

Jag hoppas att ni varit med om den. Den riktiga kärleken till någon. En sån där som bara en blåögt tonåring kan framkalla i huvudet. Livet är som en rosa liten molntuss. Min första epok med Linnea var en trygg tid. Jag bodde ute på landet, gick i grundskola, cyklade in till utkanten av stan där hon bodde. Hela mitt liv var en trygg liten bubbla. Första fyllan var fortfarande två år bort (Lite innan jag var sexton, för att vara exakt. Fick öknamnet "slatten" av min kompis skånska vänner.. En rättvis dom.) och det närmsta jag kommit knark var en bild i lektionerna om alkohol, narkotika och tobak. Nöjen bestod i att paddla i varsin gummibåt ner för himleån på sommarlovet, spela in konstiga filmer som man suttit och planerat på "Eget Arbete"-lektionerna, cykla in till stan (a.k.a Varberg, men vem fan sa det?) och varva Super Mario Bros 3 eller annat valfritt spel till Nintendo.

Bilderna måste vara tagna tidigast 2006, så vitt jag vet. Det var då jag började min fotokurs och Linnéa blev mitt favoritmotiv. Hela den här perioden var väldigt mycket tofflande runt henne ändå, nu när backspegeln är framme. Tar jag ett steg och ser tillbaka så ser jag hur mycket jag höll på att försaka. (No rhyme intended..) Jag har fortfarande en tendens att bli besatt, men jag börjar bli bättre på låta bli. Satan vad det är svårt.

Det här var tiden då allt fortfarande var lätt.

Som jag skrev har jag suttit lite vid mina gamla negativ, fixat och donat. Man försöker hitta bilder som hör ihop. Hitta nån mening i kaoset. Bla bla bla.

Jag och Anton har pratat mycket om epoker i livet. Det hela började nog med att vi pratade om ett avsnitt av filip och fredriks podcast. Där sitter de och pratar om en epok i - jag tror det var David Bowies - liv, då han låste in sig i en lägenhet och bara åt snickers och drack sitt eget urin.

Nu behöver ju inte varje epok vara lika spektakulär som Mr. Bowie's, men jag tror att ju fler epoker man kan se tillbaka på när man nästan levt livet ut, ju nöjdare kommer man vara. Livet kommer kännas mindre bortkastat

Det är dock inte helt enkelt att se sina epoker, det är rent ut sagt lättare att glömma av dem. Man behöver något att knyta an till för att komma ihåg hur livet var. När jag kollat över mina negativ har jag hittat en knytpunkt.

Tjejer..

Jag ska se om jag kan förklara mig lite närmare under dagarna innan nyår.
(Tillbakablick: Det blev ju tydligen inte så, men jag kan inte råda över det som händer i verkliga livet.)