Farfar är långt ifrån så mobil som han en gång var, och tja, han har inte kunnat (läs: fått) köra sen han var 96. Så i söndags gjorde vi en liten utflykt och tog en tur i hans gamla bil som min lillebror fått som renoveringsprojekt. Mycket uppskattat. Jag gillar att så lite kan göra någon så glad.

Jag tycker det är något väldigt speciellt med saker som folk bara lagt ifrån sig.

Jag har viljat bo i ett kollektiv sen evigheter tillbaka i tiden (Läs: sen jag var, sjutton år?) Ett bohem-liv bestående av kreativa människor som skapar och lever precis på gränsen för vad deras tillgångar tillåter. Det lär inte hända mig. Jag har det bra i min bostadsrätt och ekonomiska trygghet, och skulle förmodligen inte klara av att ha folk i min närhet hela tiden på grund av, tja, personal space är min grej.

Nu har det näst bästa hänt. Min vän Anton, den mest handlingskraftiga människan jag vet, gjorde nyligen slut med sin sambo, och istället för att gömma sig under täcket som vilken annan medelmåtta som helst, kom han och några vänner fram till att: "Nu är fan rätt tid att starta ett kollektiv."

Sagt och gjort, två veckor senare har han fixat fram det ultimata huset för ett kollektiv. Jag kan aldrig upphöra att fascineras över honom.

Det ska bli spännande att se vad det här kan leda till, det känns som att jag fått ett VIP-pass till ett levande dockhus, ett socialt experiment. Det här kan bli så bra att jag knappt vågar tänka på det.

Jag är inte riktigt säker på vilken tid på året det här var, men jag har för mig att det var tidigt i mars som vi inte hade något att göra igen på fotolektionen. Det blåste och var riktigt kallt ute, så jag och Anna bestämde oss för att gå ner och fotografera havet. Väl där säger hon:

- Ska jag ta av mig till underkläder?
- Öhhm, tja, fast det är ju fan svinkallt här ute.. (En passande beskrivning..)
- Jaja, allt för konsten, haha.

Vips hade hon bara bikini på sig. Ibland önskar jag att Sverige kunde bestå av lite mer "Allt för konsten"-människor.