Jag har viljat bo i ett kollektiv sen evigheter tillbaka i tiden (Läs: sen jag var, sjutton år?) Ett bohem-liv bestående av kreativa människor som skapar och lever precis på gränsen för vad deras tillgångar tillåter. Det lär inte hända mig. Jag har det bra i min bostadsrätt och ekonomiska trygghet, och skulle förmodligen inte klara av att ha folk i min närhet hela tiden på grund av, tja, personal space är min grej.

Nu har det näst bästa hänt. Min vän Anton, den mest handlingskraftiga människan jag vet, gjorde nyligen slut med sin sambo, och istället för att gömma sig under täcket som vilken annan medelmåtta som helst, kom han och några vänner fram till att: "Nu är fan rätt tid att starta ett kollektiv."

Sagt och gjort, två veckor senare har han fixat fram det ultimata huset för ett kollektiv. Jag kan aldrig upphöra att fascineras över honom.

Det ska bli spännande att se vad det här kan leda till, det känns som att jag fått ett VIP-pass till ett levande dockhus, ett socialt experiment. Det här kan bli så bra att jag knappt vågar tänka på det.