När jag vaknade i morse [Läs: klockan 13:00] såg jag att gråa lilla Sverige inte hade ändrat sig sen jag somnade på morgonen [Den riktiga..]
Vanliga vardagsrutinen: Drack kaffe, åt frukost, kollade efter nya podcasts, såg på några lektioner från min kurs i visuell kommunikation som jag börjat på distans för att ha något att göra på jobbet. [Borde nämnt det, men som sagt, jag har inte så lätt för att hitta tid.] Efter detta var jag så pepp på att möta världen med min kamera att jag höll på att gå sönder.

Tog kameran i hand, satte på mig min vindtätaste sommarjacka och gick ut på en två timmar lång prommenad. Det kanske inte låter så mycket, men för någon som avskyr att gå så mycket som jag gör - Tråkigt är vad det är. - så var det mycket givande. Jag försökte hitta lite udda stigar och vrår i Varberg. Hamnade till slut vid lokstallarna innan regnet började ösa ner på mig ordentligt. Hann ta en sväng förbi den gamla 1890-talshuset vid magasinsgatan som kommer rivas inom en allt för snar framtid. Jag tycker det är sorgligt att se gamla hus rivas. Hade det varit så att de byggt ett nytt hus med en säregen varbergskaraktär så hade det kanske varit okej. Saker lever, saker dör. Men jag är till 95% säker på att de kommer bygga något riktigt fult "modernt" äckelbygge. Flertalet rivna gamla hus i den här staden har ersatts med just det, så varför skulle det här bygget förvåna.

Fick nog av allt; kommunen, staden, vädret och gick hem. Jag hade i alla fall fått ihop några bra bilder.

Även fast den här bilden är en aning mörk så gillar jag att bilden består av tre tydliga lager av äng, berg och himmel. Och att de strån som är i förgrunden ser ut att ha växt sig genom det mörka och upp till himmelen.

Jag har på senaste märkt att film är ett extremt tids- och arbetskrävande sätt att arbeta med fotografier, gentemot det digitala. Dock är det fortfarande lika spännande att hålla den nyligen framkallade rullen i händerna. Vad kommer att ha fångats? Man har ju kanske ett litet hum, men det känns alltid som att film har fler variabler. Det kan bli en smula sämre än förväntat, eller helt fantastiska resultat. Jag har gått och blivit lite kär i några gamla leksakskameror. Ställ in en av två bländare sikta, klicka och skicka filmen på framkallning.

Hipstamatic till iPhone säger kanske någon själ där ute? Varför lägga pengar på dyr film när det finns så många foto-appar där ute.

Jag vet, och jag antar att jag enbart gör det för att jag är en sucker för äkta saker. För sånt som inte nödvändigtvis kommer ge fantastiska och förutsägbara resultat varje gång. Bilder som den här.

Hoppas att det inte gör något.

Jag tycker nog den här siluettbilden är strået vassare än den tidigare. Mörk, javisst, men känns mer som att den innehåller det man behöver veta som betraktare.