Även fast den här bilden är en aning mörk så gillar jag att bilden består av tre tydliga lager av äng, berg och himmel. Och att de strån som är i förgrunden ser ut att ha växt sig genom det mörka och upp till himmelen.

Jag har på senaste märkt att film är ett extremt tids- och arbetskrävande sätt att arbeta med fotografier, gentemot det digitala. Dock är det fortfarande lika spännande att hålla den nyligen framkallade rullen i händerna. Vad kommer att ha fångats? Man har ju kanske ett litet hum, men det känns alltid som att film har fler variabler. Det kan bli en smula sämre än förväntat, eller helt fantastiska resultat. Jag har gått och blivit lite kär i några gamla leksakskameror. Ställ in en av två bländare sikta, klicka och skicka filmen på framkallning.

Hipstamatic till iPhone säger kanske någon själ där ute? Varför lägga pengar på dyr film när det finns så många foto-appar där ute.

Jag vet, och jag antar att jag enbart gör det för att jag är en sucker för äkta saker. För sånt som inte nödvändigtvis kommer ge fantastiska och förutsägbara resultat varje gång. Bilder som den här.

Hoppas att det inte gör något.

Jag tycker nog den här siluettbilden är strået vassare än den tidigare. Mörk, javisst, men känns mer som att den innehåller det man behöver veta som betraktare.

Sitter och fipplar med lite bilder på order av en av mina vänner, Anton. Om han blir nöjd med någon av dem så kan de kanske komma att användas som omslag till en av hans romaner. Det hade allt varit något att skriva i CV't.