Jag gillade att det fanns ett träd som stack ut lite extra när jag var ute och gick. Efter regnat såg barken nästan svart ut, och solen hjälpte till med en siluetteffekt.

Tänkte bara se om bilden funkade lika bra i svartvitt. Jag vet inte, på sätt och vis gör den det, men samtidigt känns det som att det bara är svampen som drar till sig fokus, vilket inte är meningen...
 

 

Jag tycker om hur kaprifolen kravlar från hörnet, in i fokus och ut igen. Samt de två små svamparna, såklart.

Det är förmodligen bara jag som tycker snäckor är coola djur.

 
Jag är et stort fan av växter, speciellt lövträd, speciellt när de växer tätt inpå varandra och bildar en skog. Den söta doften av förmultnande löv. Bäst gillar jag träd som tycks rota sig där det borde vara omöjligt att växa, men som mot alla odds gjort det ändå. Skogens maskrosbarn.

Häromdagen var jag ju som sagt ute på en prommenad och tog lite bilder. Även fast jag tycker det är lite klyschigt att ta bilder på skog, så vägs det upp av hur mycket jag gillar stigar. Den lilla dungen som kallas brunnsbersskogen är full av och bör upplevas via dem.

För mig har det alltid varit viktigt att låta mina bilder tala för sig själva. Jag vill inte lägga ord i mun på folk och säga hur de ska tycka och tänka, eftersom det finns nog med sondmatning av ideer och värderingar i dagens medier. Samtidigt känns det tomt på bloggen när jag inte skriver så mycket. Jag gillar en och annan text att läsa ibland och den här bloggen är som en öken vad gäller det. Jag ska hädanefter skriva några rader under varje bild. Lite om vad jag tänkte om den när den togs, eller en hint mot den feeling som jag vill att du som läsare ska känna när du ser den. Om det inte är helt uppenbart, eller jag själv inte vet vad jag ska säga. Det händer ibland.